Publicerat inlägg i Arbetaren.

Skickade en debattartikel till Arbetaren. Den publicerades som insändare. I avkortad version. Här är hela texten:

Måste vi se oss som kvinnor?

Det är bra att feminismen har fått många män att börja ifrågasätta sin makt. Sämre går det för oss kvinnor. Vi behöver också göra upp med våra hierarkier och förtryckarstrukturer. Många fördomar bryts aldrig ner eftersom vi gömmer oss i vår utsatthet och förlitar oss på att feminismen ska lösa allting åt oss.

Föreställningen att machomannen ordnar allt och objektifierar alla är mer vår förtjänst än mäns. Grabbar som lever upp till myten är det ont om. Killar säger sig sällan veta hur kvinnor fungerar. Kvinnor uttrycker oftare fördomsfulla idéer om hur killar är. Vi tror oss veta allt om killar. Och oftare än män ha en gammaldags idé om könsroller. Om hur både vi själva och män måste vara för att vara alla till lags.

Det är kanske orättvist att påstå att män har kommit längre än kvinnor. Men det är lika dumt att påstå att vi kvinnor är mer frigjorda. Somliga av oss behöver bli feminister. Andra behöver förstå att feminismen inte är rättvisans slutprodukt. Att vår frigörelse börjar med att göra upp med vår idé om kvinnlighet.

Överallt ser jag medsystrar som å ena sidan vill uppnå jämlikhet men å andra sidan vill att männen ska fjäska och bejaka dem som kvinnor på ett otäckt omodernt sätt. Kvinnor vill kunna anspela på sin egen kvinnlighet. Och vi verkar njuta av den sexuella makt vi tror vi har över grabbarna. Lika fast i sexuella fördomar som män.

Jag är ledsen. Jag tror inte att killarna omkring mig jämt vill ha sex och att alla karlar alltid är kåta. Jag tror inte att jag ständigt är ett sexuellt villebråd för män. Ett erotiskt objekt. Det vore otroligt självfixerat av mig.

Vi upprätthåller myten om att killar är sexgalningar. Några få mäns övertramp representerar alla män. Men en kokainsnortande Paris Hilton förvandlar inte alla kvinnor till narkomaner. Och Margaret Thatchers krig representerar inte alla kvinnor.

Feminismen gör oss kvinnor rädda och fördomsfulla. Patriarkatet gör oss passiva. Många känner sig trygga med rollen som förtryckt. Att vara kvinna har blivit lika med att vara offer. Behöver vi alls se oss som kvinnor?

Det är mycket på grund av våra fördomar som männen luras att tro att de måste kalla sig för feminister för att duga som sällskap. Unga män använder sin nyvunna feministetikett för att göra sig till "riktiga" män. Exempel är Magnus Linton, Ronnie Sandahl och Johan Ehrenberg. På det sättet konstruerar dessa grabbar ett mer svårslaget patriarkalt förtryck. Vi ska falla pladask som skönhetsdrottningar i en
Hollywoodfilm så fort en kille kommer ut som feminist.

Ordet feminist ger ingen man eller kvinna företräde i radikalitet. Ibland kan det till och med vara ett hinder. Om en man säger att en kvinna har fördomar blir han sexist. Om en kvinna säger att en man har fördomar är hon en feministisk hjältinna. En förebild. Feminismen föder samma trofékultur som den vill bekämpa. Men att jag som kvinna säger så är väl som att svära i kyrkan? ZNM

Publicerad i Arbetaren 26/7-07.